lördag 30 september 2017

Sambons första aktieköp!

Som en liten uppföljning till gårdagens inlägg: Gemensam eller delad ekonomi? så kommer här ett inlägg som handlar lite om hur jag sår ett frö för att vi ska nå gemensamma ekonomiska mål.

Sambon har alltid gått lite efter vad hennes mormor har sagt. Lite av en klassiker. Hennes mormor har alltid avrådit henne ifrån att investera då aktier är som lotto vilket i sig är lite kul när det kommer ifrån en som spelar bingo för 200 kr varje vecka.

För ett tag sedan ville sambon däremot börja spara pengar i objekt som ger mer än sparräntan och jag gav henne rådet att köpa lite fonder. Efter det så köpte hon lite Didner Gerge Småbolag och deras aktiefond samt en indexfond i USA. Tiden går och dessa ökar i värde och man märker lite att hon tycker det är kul att tjäna pengar passivt.

Så för några dagar sedan kom då första steget mot vad jag hoppas blir en investeringshobby. Hon sa att hon ville köpa några aktier. Hon läser väldigt mycket av den fantastiske Isabella Löwengrip och är även med i gruppen för kvinnor som gillar aktier, tror jag den heter? Sedan la hon vilka aktier hon var intresserad av och vad jag hade för avsikt. Jag förväntade mig att detta kunde vara allt möjligt. Jag minns ju själv vilka aktier jag investera i från början ...

Döm av min förvåning när det var hög kvalite genomgående. Det var NCC, Skanska, H&M, Ica, Axfood, Investor och Kinnevik för att nämna några. Ligger kanske något i att kvinnor är bättre investerare än män...

Min respons var att det bara var att köra för det är bra bolag allihopa. Den 22:a september kom då första köpet i H&M och detta fylldes sedan på av köp i Investor A, Ica Gruppen och H&M nu efter löning också.

Jag visade henne efter köpen vilken utdelning hon kan förvänta sig 2018 och responsen var ju ganska ljummen när det stod klart att det knappt är över 100 kr hittils. Försökte dra in hur stor roll det spelar om hon håller uppe detta månadssparande + bolagens höjning av utdelningen faktiskt gör i det långa loppet. Även här var mottagandet ljummet.

Dock är jag övertygad att när hon får uppleva ränta-på-ränta effekten i realtime och inte som beräkningar på ett papper så kommer hon nog bli lika exalterad som många av oss andra nördar blir.

Ränta-på-ränta är en effekt som låter överdriven om man inte är så insatt i det matematiska och jag tror många måste uppleva det för att verkligen tro sina ögon.

Jag är iallafall positiv till att dessa små stegen till att vilja investera kommer bidra till att ändra hennes inställning till hur jag ser på sparande och varför jag vill vi ska lägga undan mer än vad vi gör nu för att få ett "bättre" liv senare där pengar inte är en faktor i vardagen.

fredag 29 september 2017

Gemensam eller delad ekonomi?

Igår lade jag fram till min sambo att jag inte alls är nöjd med hur våran ekonomi är upplagd. Jag känner helt enkelt att det är jag som sliter mest för att öka våra inkomster och hålla nere utgifterna, samtidigt som hon inte visar ett intresse för att göra detsamma.

Det hela började egentligen med att när vi flyttade ihop och hade samma inkomster, jag tror till och med att hon tjänade någon hundralapp mer i månaden så bestämde vi helt enkelt för att lägga alla våra inkomster i en pott och sedan betala alla räkningar därifrån, sen delade vi helt enkelt på det som var kvar och detta blev våra personliga pengar som vi skulle spara och spendera hur vi ville. Det fungerade hur bra som helst då inkomsterna var lika och vi helt enkelt låg på samma tankenivå när det gällde det finansiella.

Tiden går och jag blir missnöjd på mitt jobb så jag bestämmer mig för att ta en civilekonomexamen med inriktning mot revision. Börjar plugga och tar ut fullt CSN men jag fortsätter även jobba vid sidan om. Jag får i och med detta ut lite mer än jag fick innan när jag bara jobbade (här kan man väl diskutera om jag borde dra ner på CSN eller inte, men det är något vi kan låta vara för nu) men även här fungerar det som innan när det gäller ekonomin, vi delar allt.

Sambon känner att hon också vill förändra sitt liv och tar även hon upp studier. Hon får CSN men väljer att inte jobba vid sidan om då hon anser att hon inte orkar det. Jag ställer mig frågande här men jag accepterar det och hoppas att hon helt enkelt ändrar sig.

Tiden går och ingenting ändras. Nu i somras så jobbade jag heltid under tiden jag hade "sommarlov" men jag kryddade det även med extrakurser då jag helt enkelt älskar att lära mig saker och har ett brinnande intresse för en del grejer. Plockar ut lön och bidrag och mina inkomster blir helt okej för en student (jag har stenkoll på fribelopp osv). Sambon väljer att inte göra någonting då hon känner att hon vill vara ledig.

Anledningen till att just igår var dagen då jag lade fram mitt nya förslag är följande. I juli hade hon inkomster på omkring 4.000 kr. I augusti var det 19.000 kr och nu i september var det 13.500 kr. 19.000 kr i augusti kan tillskrivas en jobbhelg på två dagar och CSN. Mina inkomster (inkl csn) kan skrivas som följande: juli 24.000 kr. augusti 23.000 kr och september 29.000 kr.

Vi har samma förutsättningar men ändå skiljer det sig så mycket. Jag har bara känt ett växande missnöje och att jag mer eller mindre försörjer henne då hon inte har samma drivkraft. Där jag har universitetsstudier, praktik, extra jobb, ledamotsposition och är förtroendeval inom en annan organisation så har hon ... studier.

När det gäller utgifter så är jag personen som tar allt på studentkortet och dess rabatter. Mitt mobilabonnemang går på 325 kr i månaden inklusive telefonen. Hennes går på 499 kr. Mitt pendelkort går på 675 kr då jag använder app istället för kort så går hennes på omkring 800 kr då hon föredrar kort före app. Såhär fortgår det.

Jag är av åsikten att eftersom hon vill ha dessa bekvämligheter så får hon också ta och kämpa för det. Då får hon ta och börja jobba extra varje månad, hitta sätt att dra in extra pengar till kassan eller vad som helst.

Mitt förslag igår var att vi går igenom vilka utgifter som borde vara gemensamma. Jag känner att alla boendekostnader, mat och bil är gemensamma. Också ville jag att vi ska utgå från en procentuell fördelning. Som nu i september skulle jag betala 68% av de gemensamma utgifterna och sen behålla resten själv. Ja, jag är vinnaren i detta förslaget men då vi skiljer oss så mycket åt när det gäller hushållning och arbete så känns det som det enda rättvisa. Är jag för självisk?

Hur ser ni på detta? Jag vill bara klargöra att ekonomin är det enda som vi tjafsar om i huset och det är tråkigt att det skapar oreda. Alla förslag / åsikter är välkomna.